Min fina kille

Jag blir mer och mer stolt och glad över min häst för var dag som går. Man kan inte bli annat än förundrad över hur en sån ung själ kan vara så klok och snäll. Det här är verkligen min drömhäst.

Inte så mycket har hänt sedan sist; Såret har börjar läkt ihop på sidorna och det läker mer och mer varje dag, det ”såsar” dock en del men inget som luktar illa eller ser inflammerat ut så det är bara att tvätta, tvätta och vänta. Vi har börjat gå promenader längre bort från stallet vilket betyder en sträcka på större väg, hittills har det gått super med bilarna! Har alltid någon med mig när vi ska ut där så att den kan gå ut i vägen och visa sig i tid så bilarna hinner bromsa. Manne har, peppar peppar, hållit sig inne i hagen, han får lite busryck ibland och hönsmamma som man är är jag livrädd att såret ska spricka upp och aldrig läka riktigt men vad ska man göra? Han är ett år och har stått på box/sjukhage i tre veckor nu, på något sätt måste han ju få ur energin, så han får leva om bäst han vill bara han håller sig i sin egen hage. Snabb recap av senaste veckan, inte så händelserik egentligen men väldigt påfrestande för min mammasjäl, att hela tiden gå och oroa sig.

Idag har jag redan hunnit göra stallet vilket innebär släppa ut hästarna, fodra, mocka boxar och gå promenad med Manne-busen. Nu har Hanna gjort iordning frukost som vi ska äta framför ett avsnitt av Vampire Diaries och sedan ska jag ta tag i plugget som började för två veckor sedan. Som ni kanske förstår har jag varken haft tid eller ro att ta tag i det tidigare.


Fick hjälp av Alex att mocka hagen igår! Tack ❤

Annonser

Bryta ihop och komma igen

Jag tänkte strunta i att skriva det här inlägget, mest för hur dålig jag känner mig, det är nästan så att jag skäms? Men det här är ju faktiskt helt nytt för både mig och Manne och vi lär oss saker tillsammans varje dag. Så jag bestämde mig för att skriva det ändå, för att dela med mig av både med- OCH motgångar.

Igår hade både jag och Manne en riktig skitdag. Jag hade två tillfällen där jag bröt ihop helt och hållet och brast ut i riktiga lilleskutt-tårar. De flesta som har haft sjuka djur, eller kanske även småbarn kan jag tänka, har nog någon gång känt den här maktlösheten när man t.ex. som i det här fallet MÅSTE göra rent sår och MÅSTE få i penicillin men allt bara blir fel hela tiden och man vet inte hur man ska kommunicera. Igår hade både jag och Manne en sån dag. Vad jag än gjorde så gjorde det ont på honom och han blev mer och mer skeptisk till att jag ens kom nära såren eller ens kom längre bak än att han hade full koll på mig. Vi fick inte heller hålla i honom i grimman utan att han backade och tryckte in sig i ett hörn. Han ville inte vara med MIG och det gjorde så fruktansvärt ont i hjärtat. När vi väl hade fått rent såren så gott som möjligt och kunde släppa ut honom i hagen hade det blivit så mycket flugor av värmen så de satte sig direkt till bords och festade på såret och Manne sprang runt i halvpanik. Allt kändes bara hopplöst. Det kändes som att han aldrig kommer kunna lita på mig igen. Pappa och jag fick i alla fall till en lösning på ett plåster/flugskydd och kunde till slut släppa ut honom i någon timme och han var äntligen lugn.


Dagens arbete! Snyggt om du frågar mig.

Idag har det varit att gå tillbaka till basics och ta/klia runt såren vilket han tycker är skönt och sedan gå vidare till att försiktigt tvätta/sticka och han har faktiskt skött sig super. Efter rådfrågning av ”våran” veterinär så tog vi till med bremsen och spolade rent riktigt med en droppåse och han stod som ett ljus även då, trots att vi tryckte in hela slangen I såret! Hur kan man inte tänka på att man kan bremsa? Hade inte en tanke alls på det och ändå hade jag packat ner bremsen i medicinlådan senast i fredags! Man kan ju bli bra less på sig själv. Men det är i alla fall en mycket gladare både Ida och Manne idag! Jag tycker om min lilla häst så himla mycket.❤️


Kass printscreen från min instastory av favoriterna.

Tack Mamma, Pappa, Hanna, Alex och Emma för att ni ställer upp hela tiden! Oändligt tacksam❤️

Tuffa dygn som gnarpsbo

Hur trivs Manne i Gnarp kanske ni undrar? Jo, igår morse lastade vi och åkte till ett stall på andra sidan byn för att kastrera. Vår veterinär hade ärenden dit, bland annat en till kastrering och raspning av tänder så vi fick smyga in prinsen där emellan vilket var super. När vi kastrerat så frågade jag om han kunde ta tänderna på Manne på en gång så det gjorde vi och då rök vargtänderna samtidigt. Vet. kikade även på såret och tvättade och sköljde rent och han tyckte det såg bra ut vilket också känns jättebra! Min lilla röding skötte sig så himla duktigt, en stor guldstjärna fick han!

Eftersom att tidigare transporttur inte blev så positiv så åkte jag med honom i transporten igår. Inte det säkraste ifall något skulle hända men vad ska man göra liksom.. var ändå rätt kort sträcka och det gick helt smärtfritt. På vägen hem var han dessutom fortfarande lite trött efter att ha fått lugnande så då stod han och tryckte huvudet mot mig och ville gosa, lillhjärtat.❤️


Väldigt mycket gos i transporten

Medan Manne stod inne i boxen och kvicknade till så byggde jag och Emma en liten hage till honom. Då det är viktigt att de rör på sig mycket efter en kastrering så bestämde vi med vet. att det skulle vara bäst om han får gå ut i en lite större hage istället för att fortsätta gå på box alternativt stå i liten sjukhage. Han står fortfarande ensam i en hage på ca 9x9m men hans nya bästis Dolly går precis utanför.


Hagupplägget tills såren har läkt ihop

Alla människor vi har träffat på tycker att Manne är så himla fin och cool och det är sååå roligt att höra för han är verkligen det! Det blir roligt att se vad han utvecklas till när jag börjar arbeta med honom för han känns så lik Ia i sättet, det finns nog en liten prick i honom också❤️

Så hur trivs Manne i Gnarp? Utöver det första dygnet tror jag han trivs ganska bra faktiskt! Han äter och dricker bra och han verkar trivas med sina nya kompisar, vad mer kan man begära av en liten ettåring? 😉

Manne Stenborg, GNARP

Idag är ingen vanlig dag för imorgon kommer Manne till Gnarp!!! Jag längtar såååååå.

Manne min Manne. Stå nu snällt i lastbilen så kommer du snabbt och smärtfritt fram till ditt nya hem här hos mig. Jag har köpt en massa godis och du ska få ärva Ians leksaker att ha i hagen som du kan jaga godbitar från. Låter bra? Då har vi en deal.


Mobilbilder från Maria.

I morse fick jag ett sms från Maria när hon var ute och gick med prinsen. Han har äntligen förstått att det går att chilla och äta lite gräs ute på promenaderna. Heja Manne! Imorgon bitti lastas han och åker norrut, destination Gnarp! Yeeeeey

Ner som en pannkaka, upp som en sol

Alla har nog hört uttrycket ”Upp som en sol, ner som en pannkaka”, för mig och Manne har det nästan bara blivit pannkaka hittills.

Jag följde med Jossi till Uppsala i fredags för att hjälpa henne flytta in i sin nya lägenhet, vill ni läsa och se hur det blev kan ni gå in på hennes blogg HÄR. Vi hade supermysigt och på lördagen innan jag skulle åka hem följde Jossi med mig och hälsade på prinsen. Vi stod och goade och pratade med Maria som han står hos för tillfället. Maria är unghästutbildare och supertrevlig så det kändes tryggt att lämna honom där vilket jag gjorde och åkte hemåt.

Men. Det kommer alltid ett men. När jag började närma mig Söderhamn ringde Maria och berättade att Manne hade tagit sig ut från hagen och sprungit upp vid grannarna och sen en bit bort, de hade fått tag på honom men han hade fått ett stort sår på höger sida manken. Hon skickade en bild och ja, visst var det stort allt. Maria ringde ut Ambulatoriska och jag vände om. När jag kom till Uppsala igen plockade jag upp Jossi som var snäll och följde med mig tillbaka till Manne och Maria. Tack för det!❤️

Väl ute i stallet hade veterinären börjat tvätta såret som vi mätte upp till 11 cm brett och ca 7 cm djupt snett framåt. Han skar bort vävnad som börjat dö och sedan sydde han ihop först muskeln och sedan huden. Det låter här som att det var snabbt gjort men det blev många stygn och han var väldigt noga, vilket verkligen bara är bra, men det tog sin lilla tid. Nu står han på boxvila och går på en penicillinkur som kommer avslutas idag och sedan kommer han hem på torsdag. Ni förstår inte hur mycket jag längtar!❤️

Nu glömde jag nästan det viktigaste! Ni förstår kanske att efter den här kvällen var jag ganska less på att ha häst. Efter bara tre dagar.. Men jag var tillbaka i stallet på söndag förmiddag för att se hur det var med honom. Vi gick på en liten promenad Manne och jag och sedan stod vi och myste i boxen en stund medan jag surrade med Maria. Efter en stund lånade jag en grep och gick ut och plockade upp en liten bajshög som Manne lagt utanför stallet och när jag kom tillbaka in så berättade Maria att han hade gnäggat efter mig när jag gick ut!!😭 Jag dör ju vad söt han är! Både Maria och hästarna var kvar inne i stallet så det enda som ändrats var att jag gick ut. Tror ni att jag förlät honom för allt han har dragit på sig hittills? Såklart! Han gick ungefär från bortskänkes till värd 1 miljon på ca 2 sekunder.😉 Men inte nog med det. Efter vi stått och kliat och myst en stund till så var det dags för mig att bege mig ut på vägarna igen men innan jag åkte så skulle vi gå och säkerställa hur mycket penicillin och metacam Maria skulle ge nu i tre dagar. Vi gick in i en annan del av stallet och när vi kom tillbaka så gnäggade han igen!! Min älsklingsponny. Vi kommer nog få det bra bara du kommer hem, du och jag Manne❤️

Antiklimax

Definition: Utebliven höjdpunkt; oväntat dåligt slut (efter höga förväntningar).

Som ni vet skulle vi hämta hem Manne igår. Och eftersom det inte kom någon uppdatering varken här eller på instagram så kanske ni har funderat över hur allt gick? Det ska jag iaf berätta för er nu. Ingenting gick som planerat.

Vi lastade hästen och började åka hemåt. Det gick bra i kanske 15 min tills vi kom ut på en större väg och han började resa sig i transporten. Tankarna flödade; Vad har vi gett oss in på? Reste sig någon gång, sparkade, reste sig igen och… kom över bommen. Som tur var kom han över på rätt sida igen på en gång och jag gick in till honom så han blev lugn. Det var bara att åka tillbaka med honom. Vi fick åka hem med tom transport helt enkelt och Manne blev kvar i Enköping… Emmas kommentar: Vilket jävla antiklimax!

Lösningen? Han ska stå i ett stall nära Loretta och Paulo till nästa vecka när han kan komma med en lastbil hem. Vi tänkte boka lastbil redan från början men efter att ha pratat med uppfödarna trodde vi allihopa att det skulle gå bra.. men det är ju lätt att vara efterklok. Hade det gått bra hade det ju låtit på ett annat vis.🙂

Dagens lärdom med unghäst: planera med både hängslen och livrem.

Vi är påväg

Nu är vi påväg och ska hämta MIN häst!! Känns helt sjukt att säga det men ja, jag är ju faktiskt hästägare igen. Det här blir ju egentligen min första helt egna häst för hur det än är så var det ju mamma och pappa som köpte och stod för försäkring på Ia även fast det var jag stod som ägare. Bästa Ia och bästa mamma och pappa, vad skulle jag ha gjort utan er? ❤️

Tack så himla mycket för alla namnförslag! Det var flera som verkligen har legat på topplistan länge som Allan (favorit) och Ecco men tillslut blev det ingen av era eller mina egna förslag. Jag satt och googlade och ramlade över ett namn som min gammelfarfar hette, nämligen Manne! Hur gulligt?😍

Du och jag Manne❤️

Bild lånad från uppfödarnas Facebook.

Namnförslag? – 4 dagar kvar

Idag är det fyra dagar kvar tills jag får hämta hem min prins och jag längtar så himla mycket. Det största (läs: det enda lilla) bekymret jag har med nya hästen är namnet – Allure’s Haute Ecole, namnet i sig är helt perfekt men vad ska jag kalla honom? Jag har två förslag men vet inte om något av dem riktigt kommer fastna.. Kom med idéer!


Bild ärligt stulen från uppfödarens facebook.

Efter att ha varit ute och firat med tjejerna igår är man sådär lagomt seg så det blev ett kortkort inlägg. Tycker att det ska bli så roligt att hålla uppdaterat här igen, om än inte varenda dag men så ofta som möjligt! Ett år har varit alldeles för lång tid att vara utan häst men snart har jag min helt egna mule att pussa på igen och jag är så jäkla glad!

Min röda prins

Nu är jag tillbaka! Jag är tillbaka i stallet. Jag är tillbaka med hästarna. Jag är tillbaka där jag hör hemma! För vet ni? Jag har köpt häst igen!!! Det är nästan så att jag inte vågar tro på det än för jag har faktiskt inte skrivit på något kontrakt än, men ja det ÄR klart. Han ÄR min!

Bara av att skriva de här orden gör att tårarna rinner ner på kinderna, för det här blir så jäkla känslosamt för mig. Jag är så så glad över det här för jag har verkligen hittat min drömhäst och jag ska alldeles snart berätta mer om honom. Men.. samtidigt får det mig att tänka tillbaka på förra året och hur mycket jag saknar livet som det var då.. hur mycket jag saknar min bästa vän, Ia.. Ingen kommer någonsin kunna ta hennes plats i mitt hjärta, aldrig någonsin, men som tur är finns det mycket plats i mitt hästhjärta och nu har det blivit lite mer helt igen.


Han ser på bilden ganska liten ut men jag upplever att han redan är ungefär samma höjd som Ia var om än lite högre, och han är bara ett år!!

Namn: Allure’s Haute Ecole
Färg: Fux
Kön: Hingst
Födelseår: 2017
Förväntad höjd: ca. 170 cm
Stam: e. Heston for U u. Grevens Limbo ue: Blue Hors Zack
Uppfödare: Paulo Bastos o Loretta Fitz

Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet! Han är ALLT jag vill ha. Emma frågade mig när vi kollade på honom i hagen: ”Om du tänker dig den perfekta hästen, vad skulle du ändra på?” Mitt svar? ”Absolut ingenting.”


Bilder ärligt stulna från uppfödarnas facebook.

Ett helt nytt liv

Det var ett tag sedan jag gjorde ett inlägg senast och mycket har hänt sedan dess. Det har hänt saker som har förändrat mitt liv helt och även mig som person. Jag tror att de flesta av er har koll på det mesta men jag berättar lite snabbt för de som missat något.

När jag slutade skriva inlägg hade Ia blivit dålig igen.. och den här gången gick det inte att rädda henne, trots att jag skulle ha gjort VAD SOM HELST för att få ha henne kvar, om så bara för en stund. Det här var en av de största händelserna i mitt liv någonsin… Jag ska berätta mer om vad som hände och hur allt gick till en annan gång men det är absolut inget jag kan göra på en timme, eller ens en dag. Det jag kan säga är att Ias bortgång vände upp och ner på min värld totalt och jag kan fortfarande inte förstå att hon inte står där borta i Hällom och väntar på att jag ska komma och ge henne en stor puss och massa gotta..

IMG_4098IMG_4067

Det här var sista gången jag träffade min allra bästa och närmaste vän..

Puh, bara det här gör så ont i mig att skriva.. Jag har inte orkat bläddra igenom bilderna från den här dagen ännu och än mindre kolla på klippen vi spelade in så tog första bästa mobilbild utan att redigera, jag orkar bara inte titta på den så länge. Jag som gjorde fransar idag, inte en bra dag för tårar..

När hösten kom sa jag upp mig från min anställning på ICA och började på universitet där jag pluggar Datateknik. Tror inte det är många som kunde tänka sig mig arbeta med data men jag följde tillslut i pappas fotspår! Glad är jag för det för än så länge tycker jag faktiskt att det är riktigt roligt trots att jag stött på några motgångar, den största motgången är nog dock mitt eget psyke… att faktiskt ta tag i plugget och lägga ner den tid man faktiskt behöver är inte så lätt som man kan tro haha. De två första kurserna gick dock över förväntan och är avcheckade till 100%! Mina första 15 hp, YEEEEY! Det börjar redan närma sig tentaperiod 2, var det inte nyss tenta?!

Processed with VSCO with hb2 preset

 

Tiden som jag tidigare spenderat i stallet byttes snabbt ut mot plugg och en massa festande men efter några veckor/månader började jag bli less på att gå ut och det började bli tomt igen.. speciellt eftersom att Elaine i samma veva tog sitt pick och pack och alla djur och flyttade till Ö-vik. Där försvann min lilla extrafamilj några timmar bort… som tur är så är det just bara några timmar bort så det är ju inte helt omöjligt att åka och hälsa på men oj vad jag saknar att ha dem nära..❤️ Jag har bara lyckats tagit mig dit en helg i höst men jag hoppas att det kan bli oftare framöver!

IMG_2303

Juste! Jag har ju börjat träna också! Alltså på gymmet! Det kunde ni inte tro va? 😉 Inte jag heller! Men som tur är har jag min klasskompis/granne/nyfunna vän Olivia att tacka för det så Tack Olivia för all hjälp och stöd i träningen (trots att jag funderar på hur jag ska döda dig varje pass)!! 😘

Det är i VÄLDIGT grova slängar vad som hänt sedan senast i ett lite flummigt inlägg utan röd tråd men tanken är att jag ska börja uppdatera lite oftare nu, mest för att föra lite träningsdagbok. Det kommer dock vara väldigt annorlunda innehåll mot för tidigare!