Bryta ihop och komma igen

Jag tänkte strunta i att skriva det här inlägget, mest för hur dålig jag känner mig, det är nästan så att jag skäms? Men det här är ju faktiskt helt nytt för både mig och Manne och vi lär oss saker tillsammans varje dag. Så jag bestämde mig för att skriva det ändå, för att dela med mig av både med- OCH motgångar.

Igår hade både jag och Manne en riktig skitdag. Jag hade två tillfällen där jag bröt ihop helt och hållet och brast ut i riktiga lilleskutt-tårar. De flesta som har haft sjuka djur, eller kanske även småbarn kan jag tänka, har nog någon gång känt den här maktlösheten när man t.ex. som i det här fallet MÅSTE göra rent sår och MÅSTE få i penicillin men allt bara blir fel hela tiden och man vet inte hur man ska kommunicera. Igår hade både jag och Manne en sån dag. Vad jag än gjorde så gjorde det ont på honom och han blev mer och mer skeptisk till att jag ens kom nära såren eller ens kom längre bak än att han hade full koll på mig. Vi fick inte heller hålla i honom i grimman utan att han backade och tryckte in sig i ett hörn. Han ville inte vara med MIG och det gjorde så fruktansvärt ont i hjärtat. När vi väl hade fått rent såren så gott som möjligt och kunde släppa ut honom i hagen hade det blivit så mycket flugor av värmen så de satte sig direkt till bords och festade på såret och Manne sprang runt i halvpanik. Allt kändes bara hopplöst. Det kändes som att han aldrig kommer kunna lita på mig igen. Pappa och jag fick i alla fall till en lösning på ett plåster/flugskydd och kunde till slut släppa ut honom i någon timme och han var äntligen lugn.


Dagens arbete! Snyggt om du frågar mig.

Idag har det varit att gå tillbaka till basics och ta/klia runt såren vilket han tycker är skönt och sedan gå vidare till att försiktigt tvätta/sticka och han har faktiskt skött sig super. Efter rådfrågning av ”våran” veterinär så tog vi till med bremsen och spolade rent riktigt med en droppåse och han stod som ett ljus även då, trots att vi tryckte in hela slangen I såret! Hur kan man inte tänka på att man kan bremsa? Hade inte en tanke alls på det och ändå hade jag packat ner bremsen i medicinlådan senast i fredags! Man kan ju bli bra less på sig själv. Men det är i alla fall en mycket gladare både Ida och Manne idag! Jag tycker om min lilla häst så himla mycket.❤️


Kass printscreen från min instastory av favoriterna.

Tack Mamma, Pappa, Hanna, Alex och Emma för att ni ställer upp hela tiden! Oändligt tacksam❤️

Annonser

Lämna gärna en kommentar!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s