När världen rasade samman

Nu har det gått två hela år sedan min bästa vän flyttade upp på de evigt gröna ängarna. Jag kan fortfarande inte förstå att hon verkligen är borta. Jag tänker på henne varje dag, men jag kan inte tillåta mig själv att tänka för mycket, det gör fortfarande för ont. Anastasia v. Hopeful Farm var min bästa vän och sedan två år tillbaka har hon inte funnits vid min sida längre.

Vi kämpade så hårt. Vi kämpade så hårt för att du skulle kunna leva några fina år till. Jag vet inte om det var för ditt eget bästa eller om det var för att jag inte visste vad jag skulle göra utan dig. Det enda jag visste var att jag inte skulle vara samma människa när du försvann. Och jag hade rätt.

Du var min räddning från allt. I alla svåra stunder fanns du där och kunde trösta mig. När du blev sjuk försökte jag trösta dig tillbaka. Jag hoppas att jag lyckades. Jag försökte hålla tårarna tillbaka och jag förbjöd resten av vår familj att gråta i närheten av dig. Jag ville inte att du skulle känna att vi var ledsna, men det gjorde du nog ändå. Världen höll ju på att rasa samman.

Det är ingenting jag inte skulle ha gjort för dig Ia. Ingenting. Och jag tror att du kände likadant för mig. Det är så svårt att förstå att du aldrig kommer komma tillbaka till mig. Men du kommer alltid finnas i mitt hjärta, på en av de största och varmaste platserna. Precis bredvid lillebror. Tänk om du hade fått träffat Manne. Tänk om jag hade kunnat få ha er här tillsammans. Då hade nog livet kännas komplett. Det är jag säker på.